Att öppna dörren är ju det första och viktigaste steget till… vad som helst. Till allt. Det spelar ingen roll hur mycket vi drömmer, tänker, planerar och hoppas. Först när vi trycker ner handtaget och öppnar den där rackarn, kan någonting börja ske.
Jag har blivit bättre på att förstå det, jag förstår också dem som säger att du måste lämna skrivbordet oftare för att sätta saker och ting i rullning. Även om din verksamhet är digital.
En del dörrar glider upp så enkelt, och döljer ett inspirerande och spännande innehåll. Framtidsvisioner och superpersoner. Som känslan när jag träffade en PR-byrå på stark frammarsch igår, för att snacka förutsättningar för samarbete. Grundarens glöd gick inte att värja sig emot.
Andra blytunga ståldörrar, tjocka och tröga. Vill inte, men måste passera. Måste gå vidare, reda ut och sortera. Finns inga skyddsrum när rörelsen är framåt. Går inte att vänta stilla, tiden har ett pris för startups som ni vet. Det är viktigt att hela teamet förstår, och är med på vad som pågår. Jag värnar om kommunikation, på fler sätt än ett.
Lätt och svårt, en del av livet. Jag står inte längre utanför och tittar in. Måste våga kliva över varje tröskel och samtidigt förstå varför steget tas, för att göra den helt vanliga dagen ovanligt värdefull. Inte för mig, men för så många som möjligt.
Linda Häggkvist 